Det händer inte mig tänker nog många, men i ett samhälle där regeringen gjort allt för att ta bort våra trygghetssystem så är det dags att tänka om. Det händer om du blir arbetslös, råkar ut för en olycka eller blir sjuk. För att förstå hur illa det blivit måste man nog varit med om eländet själv, därför tänkte jag berätta min historia från det jag blev utförsäkrad tills idag med alla motgångar och depressioner som kommit under vägen. Min inställning har alltid varit att problem är till för att lösas, ser aldrig problemen utan fokuserar alltid på lösningarna istället, det har hjälp väldigt lite då regeringen har sett till att det inte finns några lösningar, allt är ett enda stort Moment 22. Trots det har det varit till viss hjälp då jag kommit till en situation där jag kan påverka min ekonomi och mitt liv på mina egna villkor. Endast en positiv inställning hade absolut inte hjälpt utan turen att träffa rätt arbetsförmedlare och arbetsgivare har underlättat trots vägen dit har varit full av tvivel, tappat hopp, depressioner och ibland till och med självmordstankar. Även att ha hittat rätt sorts arbete som passar perfekt är få förunnat eftersom jobben ju faktiskt inte finns.
Fick veta i augusti 2009 att jag bara kunde få sjukbidrag för ett halvår till sedan skulle jag utförsäkras, hyrde då ett hus på landet med boxplats till hästen alldeles intill, även om det var knapert att leva på sjukpenning så trivdes djuren och jag väldigt bra efter många år i ett väldigt dåligt förhållande. Trodde i min enfald att det skulle förbli så men utförsäkringen skulle innebära 4000 mindre i månaden och det var helt omöjligt att ens bo kvar om vi skulle överleva. Hade då inget val än att flytta hem till min nya "vän" (som senare skulle visa sig vara precis den katastrof jag misstänkte, då vi är ljusår ifrån varandra när det gäller värderingar och intressen.) Men hade inget val, inte ens att hyra en etta hade hjälpt om jag ville ha djuren kvar och det var ett måste, sina bästa förtrogna vänner sviker man ju inte i första taget.
Sedan drog allt ut på tiden, att flytta två gånger på ett halvår gjorde att jag bara hann skriva in mig på arbetsförmedlingen innan det var dags för nästa flytt, när månaderna bara går och inget händer som kan förbättra situationen blir man desperat till slut när pengarna inte räcker. Att leva på någon annan är heller inte bra för självkänslan. Efter sista flytten blev jag inskriven på ännu en arbetsförmedling och nu började det hända saker i helt fel riktning, blev inskriven på Work for You (något konsultföretag som ska hjälpa till att få arbete). De föreslår att jag ska arbetsträna på ICA, vilket får mig att tappa hoppet och lusten totalt. Har diskbråck sedan 2000 som inte är operabelt. Har även varit på utredning på Karolinska och Alfta Rehab ( beställda av försäkringskassan) där båda konstaterat att jag inte har någon arbetsförmåga alls. Som tur var vägrade Ica att ta emot mig då de förstod att det jobbet inte skulle fungera med en trasig rygg. Nu hamnade jag i ett totalt bottenläge, allt verkade hopplöst och jag såg ingen utväg. Som tur var hade jag en arbetsförmedlare som såg hur nära en total kollaps jag var så Work for you avbröts och psykolog, kurator, läkare kopplades in vilket också höll på att sluta i katastrof, då läkaren inte alls trodde jag hade värk. Hade haft Norspanplåster (opiater) i flera år för värken och innan jag fick dem så sov jag inte en enda natt så det var min livlina om jag överhuvudtaget skulle kunna fungera. Nu skulle människan ta bort dem, jag fick en remiss till beroendecenter och skulle avgiftas!!! Blev ännu mer deprimerad för om det skulle ske så hade jag ju ännu mindre chans att klara ett arbete, för mig fanns inte ens möjligheten i det här läget att det ens kunde finnas ett arbete som var så pass anpassat att jag skulle klara det. Sjönk allt djupare ner i hopplöshetens träsk i väntan på att få komma till beroendecenter, vilket tog över 2 månader. Samtidigt var jag tvungen att gå till en väldigt misstänksam psykiatriker som det verkligen inte var lätt att övertyga om att jag har precis så ont som jag säger. Det var långa tester med otaliga "kuggfrågor" och samtal som måste genomlidas. Till slut ramlade poletten ner och under ett samtal sa han " Du har ju faktiskt så ont som du säger". Att inte bli trodd tar också otroligt mycket på krafterna (som man ju inte har när man är deprimerad). Som tur var så blev också beroendecenters bedömning att jag behövde plåstren och att det inte var tal om något beroende på det viset. Beroende blir man ju självklart, men det var en väldig lättnad att de förstod att ibland måste man utsätta sig för det för att få någon som helst livskvalitet.
Det gav mig lite ny energi till att byta ut häxan till läkare.
Att ställa människor utan val och i ett tillstånd där man inte kan påverka är mycket frustrerande och rentav grymt. Är man därtill sjuk så har man inte samma möjligheter som en frisk att hantera situationen, värk tar så väldigt mycket energi. Och man har egentligen inget val om man vill överleva än att på något sätt försöka ta sig in på arbetsmarknaden. Där kommer nästa grymhet, det finns inga jobb för friska hur ska det då finnas för sjuka? Lönebidrag är då regeringen och arbetsförmedlingens lösning, i det här läget trodde jag inte på att det heller skulle fungera utan att det bara var ett sätt för arbetsgivaren att få gratis arbetskraft.
Nu händer det absolut ingenting mer förrän i maj 2011 än att jag har dragit på mig allt mer skulder, vilket gör att depressionen blir allt djupare. Det som händer är att jag måste arbetspröva på samhall (gått trafikförarutbildning, undersköterska, el-tele, automatiseringteknik ) och de tyckte kanske det var en lämplig bakgrund? Ingen anpassning av arbetsplatsen sker trots jag har mycket svårt att sitta, stå och gå längre perioder. (Arbetet består av att sätta etiketter på plastpåsar och stoppa ringar i desamma, sittande eller stående.) Hopplösheten förstärks om möjligt ännu mer och nedstämdheten ökar. Men har inget val än att fortsätta då ekonomin blir 0 kr om jag avbryter. Detta ringplockande pågår till 20 september 2011. Visserligen bara 2 timmar varannan dag men något mer är omöjligt utan anpassning av arbetsplatsen.
Den 18 september händer något märkligt, jag får en förfrågan av AF om jag vill arbetsträna på ett annat företag. Eftersom deras verksamhet är precis vad jag är intresserad av och arbetsuppgifterna passar mig perfekt så tackar jag givetvis ja. Kan även anpassa tiderna hur jag vill och det finns möjlighet att vila när det behövs. Redan första veckan anpassas arbetsplatsen med specialstol och höj och sänkbart bord. Af hyr dem första månaden sedan köper man både stol och bord. Först nu börjar jag kunna se någon ljusning att det kanske kan bli möjligt att jobba halvtid någon gång i framtiden. Men det har gått 3 år som man fått leva under existensminium och med en förtärande oro och ångest inför framtiden. Trots det så är det en otrolig lättnad att kunna se en liten ljusning att detta kan leda till ett riktigt jobb, min kämparglöd vaknade sakta för hittar jag bara en liten strimma av något annat än de förlamande moment22-regler som regeringen satt upp så är ingenting omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid. Min strategi nu blir att bli så bra jag kan på det som ska utföras, eftersom jobbet är ganska klurigt verkar det också som att hjärnan inte hinner känna efter lika mycket och skicka lika många smärtsignaler som när något är ointressant. Det och hjälpmedlen får mig övertygad om att jag ska ha ett jobb på halvtid här. Om jag sedan blir liggande resten av dagen är väl detsamma, alternativet att ha ont och vara utfattig är ju ännu värre. För den sakens skull försvarar jag absolut inte arbetslinjen, anser fortfarande att är man sjuk eller har värk och läkare bedömt att man inte har någon arbetsförmåga ska man givetvis få vara sjukskriven.
Börjar öka tiden så att jag i november är uppe i halvtid genom att dela upp arbetspasset på 2 gånger/dag. Vilket fungerade väldigt bra kroppsligt sett, för den obefintliga ekonomin var det ju en katastrof. Så till slut hade jag inget annat val än att jobba 4 timmar i sträck, vilket gjorde mig totalt slut av värk. Påtalade det för AF ett 10-tal gånger, att det går inte att uppfylla era krav när man inte får ekonomiska möjligheter. Ville även ha ett möte med AF och arbetsgivaren för att diskutera lönebidragsanställning, inte en reaktion trots att det var andemeningen med arbetsprövningen från början. Frågar då själv arbetsgivaren i slutet av februari om chans till anställning. Hon tycker det bör ske så fort som möjligt, vilket har lett till att nu har jag fått jaga en arbetsförmedlare som antingen är sjuk eller som inte får något att hända trots jag får tag på henne. Efter 2 månader är bara ett arbetsterapeutiskt utlåtande skrivet och mitt förslag på att få byta arbetsförmedlare har tagits upp. På något vis känns det som AF motarbetar både sig själva och mig. Undrar hur många månader till det ska ta innan galenskapen och stelbentheten tar slut?
Dags att vakna ni som ännu är friska för jag kan garantera er att i denna misär och tärande oro vill ni inte leva om ni skulle bli sjuka eller arbetslösa. Börja med att vägra rösta på moderaterna så vi får ett välfärdssamhälle värt namnet där sjuka får vara sjuka och arbetslösa inte tvingas till slavarbete. Om inte annat tänk på våra barn som heller inte får chansen till ett riktigt arbete och svårare blir kommer det att bli när alla Fas-3:or som blivit tvingade att arbeta för slavlöner för att de nya bidragstagarna ska tjäna 5000 i månaden. Vem anställer då någon som de måste betala lön för? Tänk även på att vi fortfarande betalar in via skatten till en sjukförsäkring som nästan ingen längre får någon nytta av. Hur kan vi acceptera en så urusel försäkring?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar